Min tax fick diskbråck

förord:

Tillsvidare är den här dagboken den enda hunddagbok som jag önskar att skulle blivit oskriven.

Dagboken berättar hur vår Svenska importtik Mikels Madam "Madde" hastigt insjuknade.

Det främsta syftet med berättelsen är att den kan vara till hjälp om någon annan hamnar i samma sits och måste hastigt ta ett beslut mellan operation eller avlivning.

Före man beslutar att försöka rädda hunden, skall man tänka på tiden efter operationen.

Har man möjligeter att intensivt sköta patienten i veckor eller kanske månader?

Tisdagen 04.10.2011 första syntomen

På dagen var vi med hundarna på närmaste holmen för att hundarna fick springa lös. Madde ”jobbade” kanske mest, andra var lite trötta efter helgens jaktresa.

Ingen hund hos oss är långsam när det gäller äta upp sin mat, men Madde hade inte så mycket matlust. Jag tänkte att det berodde på alla gäddbengodisar som hon och de andra hittade på stranden.

När vi åkte till stugan ca. kl 17.00 sprang hon inte lika snabbt mot bilen som hon gör vanligtvis. Trodde fortvarande att det berodd på alla fiskben som hon hade ätit.

På kvällen ville hon inte gå ut och kissa, men det regnade och då är hon aldrig kissnödig. Så jag lyftade henne till gräsmattan, så efteråt när jag tänker efter satt hon för lågt ner, men då tänkte jag inte mera på det.

Onsdagen 05.10.2011 hunden blir förlamad

Kl fem på morgonen vaknade jag för att nån hund spydde. Madde stod brevid dörren och vilde gå ut. Jag släppte ut henne och när hon kom in gick hon inte normalt. Hon vinglade med bakben precis som de skulle vara bedövade.

Då jag anade jag att det var diskbråck sk. taxförlamning. Men och andra sidan skulle det också kunna vara att hon hade ont i magen. Min man var redan vaken så jag konstaterade att det inte blev jakt på morgonen det blir besök hos veterinär istället. Vi var tidigt på morgonen på veterinärkliniken. När vi väntade i rummet satt Madde i transportbur. Tur att jag har en hundbur som taket är borttagbart på så vi kunde lyfta henne så rakt som möjligt. Madde satt stilla och sen bajsade hon. Det bara kom ut utan att hon ansträngde sig alls. Då gick sista hoppet att hon är sjuk p.g.a. fiskben. Veterinären undersökte hunden och bekräftade mina onda aningar. Hon var förlamad men hon hade djupa smärtkänslan kvar i tassarna, vilket var bra. då finns det hopp. På Åland kan inte veterinären göra djupare undersökningar så om jag vill veta mera och kanske låta henne bli opererad måste jag åka till fastlandet snarats möjligt. Ju mer tiden går, ju mindre är chansen att operationen lyckas. Hon röntgades utan att vrida henne, då kan ryggen bli ännu sämre. Man ville veta att hon inte hade för mycket urin i blåsan. Klockan var elva på morgonen och jag skulle vara på djurkliniken på fastlandet tidigast kl 22 på kvällen. Hem och packa ihop det nödvändigste och andra hundar, ringa till några PB taxägare. Oj så mycket all hjälp som jag fick värmer, både mentalt stöd och praktisk hjälp. Vilka underbara människor det finns när man är mitt i en mardröm. Tack till alla er!

Vi var framme i djursjukhuset Aisti lite före tio på kvällen. Jourhavande veterinär undersökte hunden, diskuterade med neurologen i telefonen och det beslutades att Madde fick stanna där över natten. Tidigt på morgonen ska hon undersökas närmare.

Tordagen 06.10.2011 operation eller avlivning

bilden från sidan http://www.aisti.info/fin/

Fick samtal från sjukhuset redan tidigt på morgonen och besked om att det är diskbråck. Två alternativ operera eller avliva hunden.

Om hon skulle bli återställd eller inte kunde de inte veta, och det förstår jag. Dom har ingen kristallkula och alla sjukfall är olika.

Jag frågade om veterinären skulle operera om Madde skulle vara hans hund. Fick svaret att han har ingen hund, men Madde är ung och pigg och har goda chanser att bli frisk, det var inte lätt att fatta ett beslut. Mest var jag rädd att hunden skall pinas och att den inte skulle kunna leva ett normalt hundliv mer. Jag har sagt och tycker fortvarande att hunden måste få kunna röra sig normalt och utan att ha ont. Om inte Madde skulle kunna spela fotboll eller hämta tennisbollar skulle hon inte vara en lycklig tax längre.Andra sidan hon är bara fyra år så om operationen kommer att lyckas så har hon många år kvar att öva sin fotbollspelar karriär.

Att ha henne bara instäng i buren, utan att göra något annat som att ge henne värkmedicin skulle det bara vara djurblågeri i hennes fall. Jag vet att vissa har gjort så och säger att hunden blev bra. Men undrar om de var helt förlamad och efteråt är smärtfria? Åtminstone för människor har man diskbråk symtom lite då och då. Tror inte heller att man bara låter det vara och bara ger värktabletter till människan som inte kan gå.

Man ska aldrig säga aldrig, jag har tidigare sagt att jag inte kommer operera någon hund p.g.a. ryggproblem, men nu sade jag ”Ja, gör det, operera henne”.

Operationen gick snabbt och utan komplikationer. Skulle fått hämta henne redan samma dag, men de rekommenderade att hon skulle stanna över natten och så fick det bli. Jag åkte dit för att prata med fysioterapeuten och kirurgen som hade opererat henne och då skulle allt vara klart för att hämta henne nästa dag.

När jag satt i väntrummet för att få träffa fysioterapeuten började jag tvivla om jag hade tagit rätt beslut. Ut kom en väldigt glad ”tollare” som viftade med svansen men släpade sin bakdel efter sig. När jag pratade med fysioterapeuten och fick råd hur ska hon skötas hemma växte tviveln inom mig. Hur ska det här sluta? Efter jag hade pratad med kirurgen som opererare henne hade min tvivelt blivit jätte stor. När eller om hon skulle börja gå överhuvudtaget kunde de inte säga, de gissar inte överhuvudtaget om någon patient. Jag vet att patienterna behöver vård efter operationer och att det är jätte viktigt, men att så här mycket och intensivt hade jag ingen aning om. När jag kom ut hörde jag orden inom mig fortvarande: ”Om hunden inte innom sex månader alls börjar visa tendens att den skulle kunna gå, är det dags att sluta hoppas på bättring” Inom ett halvår!!!!

Direkt när vi kommer hem skall jag börja ge henne fysioterapi 4-8 gånger om dagen. Om hon inte kunde kissa, skall man hjälpa till att tömma blåsan, jag ska göra själv det eller annars kontakta veterinär som då gör det. Man ska vända henne med 4 timmars mellan rum för att undvika liggsår om hon inte kan vända sig själv. Man ska ta henne ut och sätta handduk eller liknande under magen och hålla upp bakdelen.

Tur att jag är hemma och kan sköta henne! Hur skulle man kunna lämna en hund, som inte känner något i baken och sover med framtassarna mot söder när baktassarna är mot norr, åtta timmar ensam. Tur att hon inte är en tung och stor hund, och vi bor inte högt upp med många trappsteg. Hur skulle jag då ensam kunnat ta sån hund ut eller orka hålla den uppe utan att den ramlar? Tur att det inte är minus 20 grader kalt! Det är säkert svårt att få en hund som är rumsren, att göra sina behov inne helt och hållet. Viktigt är att man begränsar hundens rörelse område. Tur att jag lätt kan göra det. Hon får inte hoppa eller göra hastiga rörelser, inte på flera veckor eller kanske på flera månader.

Jag önskar att jag hade fåt veta före operationen, vad som skulle komma att krävas av mig inkommande framtid. Kanske felet var mitt, när jag hade sagt att jag har läst om diskbråk. Kanske de trodde att jag viste om vården efteråt. Jag hade läst om själva symtomen, men inte vården. Det finns inte lika mycket information att läsa om vården efteråt som det finns läsa om symtomen före operationen. Hur som helst kanske jag ändå skulle ha tagit samma beslut, men ni som kan, tänk till om du har möjlighet att sköta om hunden sen när den kommer hem.

Fredagen 07.10.2011 dagen efter operation

Jag åkte igen till kliniken, för att betala räkningen (2340 euro) och komma överens om när jag ska hämta Madde.

Hon fick stanna till klockan fem följande morgon, jag tänkte åka hem med morgon färjan från Åbo då. Jag hade redan på torsdag frågat veterinärens åsikt om det är någon nytta att ryggröntga hundar i viss ålder och på så vis ta bort vissa hundar från avel och med detta få mindre ryggsjuka taxar. Jag ville vara säker att jag hade uppfattat hans svar rätt. Han svarade igen att han och hans kollegas åsikt är, att ta röntgenbilder på hundarnas rygg för att välja rätta hundar till avel, har ingen nytta. Aisti är, som jag vet, den djurskjukhusen som opererar mest hundar i Finland och har specialiserat sig just för ryggproblem. Så de opererar många hundar och taxen är inte den enda rasen som blir sjuk. Jag har varit skeptisk om att det är någon nytta att veta hur många förkalkningar hundar har. Jag har tillsvidare undersökt alla andra mina avelshundar utom Ida. Nu vet jag inte om jag ska göra det mera, Madde är röntgad vilket Finska taxklubben önskar att alla avelshundar skall vara. För avel skall man helst bara använda hundar som har mindre än fem förkalkningar i ryggraden. Madde hade resultat K2, bara två. Jag vet hundar som inte har haft någon förkalknering alls, men blivit sjuka. Diskbråck är säkert på något sätt ärftligt, men om det blir obligatoriskt (ett måste) att röntga alla taxar som skall användas till avel, får vi friskare hundar eller tvärt om? Om avelsbasen blir smalare så blir också genpoolen förliten. Många rasers problem är att genpolen just har blivit för liten.

<<<röntgenbilder som är tagna före insjuknandet

Lördagen den 08.10.2011 första dagen hemma

Jag hämtade Madde från sjukhuset tidigt på morgonen och vi åkte hem med färjan via Åbo. Hunden var lugn och ”lite borta”, hon hade fått starka värkmediciner. Vi kom hem till Åland efter tre på eftermiddagen.

Först byggde jag en inhängnadbedd till henne, så att hon fick vara fred från andra hundar och inte skulle kunna skada sig.

Vi bor i ett gammalt hus som har kalla golv så det var tur att vi hade komposthäck bitar och buntband och en sk Piabed som har ben, sen placerade jag hela systemet nära ett värmeelement.

Sen var det dags att försöka kissa henne ute och ge henne fysioterapi.

Min väninna Linda hjälpte mig, vi försökte få henne att kissa men lyckades inte. Vi försökte tömma urinblåsan för hand, men lyckades heller inte med det så jag ringde till den enda jourhavande veterinär som vi har på helgerna. Hon svarare att det är ingen fara den kan vänta till nästa dag. På Aisti hade de sagt att om hon inte kissar inom 24 timmar måste man tömma blåsan själv eller veterinär skall göra det! Jag kände mig maktlös! Härifrån kommer man inte inom några timmar någonstans och jourhavande veterinär brydde sig inte. Sista försöket var att ringa till den veterinärens telefonsvarare som skötte henne allra först och hoppas att hon skulle lyssna av sitt meddelande och ringa till mig. Hon ringde! OJ, vad glad jag var när hunden äntligen tömde sin urinblåsa med veterinärens hjälp på klinikens gräsmatta. Tillbaka hem och försöka sova. Jag fick sätta klockan på väckning på fyra timmars mellanrum, hunden måste vändas med minst fyra timmars mellanrum, annars kan den få liggsår. På dagen hade Madde legat med frambenen pekande mot öst samtidigt när bakbenen pekade mot väst. Hon kunde inte vända sin bakdel. Sådan position bättrar inte blodcirkulationen, och tänkte igen vilken tur jag hade som kunde vara hemma och inte borta varje dag mellan 8 till 16.

Söndagen 09.10.2011 andra dagen hemma

Morgonen började med försök att kissa och fysioterapi, och dagen fortsatte med kiss försök och fysioterapi.

Positivt var att hon vilde äta, jag tänkte att hunden måste känna sig bättre om den är hungrig. Mycket mat kunde jag inte ge till henne innan jag visste att hon kan bajsa. Att få henne att kissa var svårt då det regnade och hon hatar regn. Hon har aldrig varit kissnödig när det regnar, efter mårdhund kan man simma i iskallt vatten, men inte kissa om det regnar.

Linda kom med sin hund till oss och vi försökte få henne att kissa på samma ställe som Lindas tax kissade.

Vanligt är att även tikar vill markera om någon främmande hund har varit på deras revir men Madde kissade inte. Nå, jag hade kommit överens med veterinären att kissar hon inte före måndag så tömmer vi blåsan igen. På dagen blev det fysioterapi flera gånger och flera gånger försök till att kissa. På kvällen lyckades det! Jag hjälpte henne att hålla balansen med en fleece halsduk under magen och just vid bakbenen. Hon ”gick” på gräsmattan och släpade sina bakben efter sig, jag höll bakdelen uppe med halsduken. Hon stannade och på svansens hållning såg jag att hon äntligen kissade, du kan inte tro hur lycklig jag blev! Normalt gör hundkiss mig inte speciellt glad, oftast värt om (åtminstone om man hittar hundkiss inne) men nu var jag så lycklig!

Måndag 10.10.2011 Tredje dagen hemma

Våra morgonrutiner har ändats, Madde äter i sin säng i vardagsrummet och andra hundar bredvid henne.

De andra taxarna går först ut, sen Madde och jag. Efter det är det dags med fysioterapi och medicinering.

Med rimadyl värk medicin och Synolux antibiot kan man träna balans, Madde tycker att dom smakar gott.

Simning skulle vara toppen fysioterapi form, men tyvärr det finns inte på Åland. Akupunktur erbjuden en veterinär och det ska Madde få trots allt att min försäkring inte ersätter detta.

Kontroll besök hos veterinär gick bra.

När jag anmäl mig reception fick Madde vänta i sin bur bredvid väggen. I väntsalen var också en spaniel med sin matte. Jag glömde hur dåligt vissa hundägarens hundkoppel fungerar. Hatar flexikoppel i almen plats och ännu mera hatar hundägare som vet inte att koppel är rustat med broms.

Koppel räckte så bra att spaniel nådde Maddes bur. Madde sade GRRRR och jag gjorde samma sak. Madde med högt ljud, jag bara inne mitt huvud.

Tobias, Miikas husse besökte oss senare på dagen. Det är mentalt fysioterapi till Madde, som älskar Tobbe.

Jag var ute med Madde när han kom. Fleecehalsduken som jag hade under hennes mage nästan lossade när Madde försökte springa mot han. Jag var inte bered på att hunden kan försöka springa bara med två framben. Var inte heller bered på att hunden kan hoppa utan bakben. Det försökte hon göra så glad var hon att se Tobbe. Vi gick in och Tobbe fick sitta med henne i hundbedden. Hon försökte visa hur glad hon va, försökt klättra i Tobbes famn och njut liggande på rygg. Engångskull kunde Tobbe sitta stilla. Förstås kaffe i en hand och samtidigt mobilen i den andra.

Senare på kvällen kom Linda igen. Hon har tålamod att sitta stilla med hundarna hur länge som hälst. Madde njut av hennes sällskap och smekningar. Tålamod med fysioterapi belönades. När jag plaserade hennes tassar rätt väg hon kunde stå. Senare kvällen hon äntligen bajsade. Så skönt, nu fick jag ge till henne vanligt mat. Dagens sista fysioterapi och efter det var det dags att saga godnatt.

Tisdagen den 11.10.2011 färde dagen hemma

Våra onormala dagrutinerna börjar kännas normala. Fysioterapi, mat, ut, fysioterapie etc. Idag byggde jag en ny inhäng till patienten. Klipte sönder en gammal madrass och ett gammal lakan. Klistrade lakanen på madrassen med ”jesus-teip”. Den nya sängen sitter fast i komposthägg bitar med hjälp av stripes. Jag köpte en sängvärmare, ett tunt madrass med elvärme, som jag blaserare i sängen. Madde får röda sig men underlaget får inte vara halt. Till nya sängen kan hon krypa, den är tillräckligt låg.

Man kan se att hon har blivit bättre. Flyttar sina ben och ligger ibland på ryggen tassarna pekande mot taket. Ute fungerar inte bakbenen ännu, hon släpar dom efter sig. Vänster bakben är bättre som höger. Hon reagerar mera till nypningar i vänster bakbenen som till den andra. Jag nyper henne inte bara på skoj, det är en del av fysioterapi. Med nypningar drar hon benen mot sig, så det stärker hennes nervbanor.

Hon fick sitt första akupunktur. Jag gillar inte nålar men ser ut som akupunktur är vitamin till hennes friskande.

Iadg såg jag första tecken på kommande broblem . Vem är ledar tiken? Gamla mamma-Rut har börjat höja sin svans. Madde har varit högre i rangen redan några år men nu ser Rut chansen att ta tillbaka sin position i flocken. Självklart är inte hundarna ihop nu, men det kommer den dagen när Madde skall tillbaka i flocken. Det är kanske onödigt att fundera problemet förväg.

Onsdag 11.10.2011 en vecka efter förlamningen

Bajsande och kissande fungerar. Jag var tvungen att sätta halsband på henne. Nåt sätt måsta jag kunna bromsa henne. Madde har bestämt sig att försöka springa. Om en bil stannar bredvid vår grin, får hon bråttom. Man säger att taxarna är envisa. Så det sättet är hon rastypisk hund.

Näs husse kom hem börjare hon träningen ”om man inte har fyra ben, då hoppar man med dom två som fungar.” Jag anande att hon skulle reagera så då var förbered och hällde henne stilla.

Till fysioterapi har vi fåt en ny träning. Madde försöker gå mot ostbiten som min håller fram på hennes nos, jag hjälper henne med bakben rörelse.

Ute fick hon några gången vänster tass på rätt väg. Imorgon blir det en vecka från operationen men det känns som det skulle gåt en månad.

<<<

Tassen upp och ner

>>>

veterinären

Rosalie Palmer undersöker Madde

(Ålands Smådjursklinik

<<<

Övning med gå rörelser

>>>

Med hjälp av ostbiten jumpar vi huvudet upp, till sidan och mot golvet

<<<

Hej,var tåg den osten vägen

Andra veckan efter operation

Att lära sig gå går framåt. Han nästan helt rätta sina tassar men gående är vinglikt och fungerar inte utan stöd.

Kom på en sak. Hon får mycket bättre tassarna på rätt väg på asfalten som på gräsmattan. Så hon får göra sina behov på gräsmattan och sen tränar vi gående på asfalten. Hon orkar gå några minuter men inte utan stöd under magen ännu.

Vi har fåt ett ny kvälls rutin. Andra hundar får vänta i ett annat rum när Madde myser med oss på soffan och får fysioterapi. Jag tåg bort ryggstöd kuddar från soffan så hon ryms dit bättre. Jag lämnar henne inte en sekund ensam dit. Så det blir ”utan röka” övningar till mig.

Linda gullas med Madde i den nya hundburen. i bilden är elkabel " i liv"

På fredagen rymde Madde. Vi var ute i skogen på jakt. När vi kom hem satt det en väldigt glad tax på utedörren. Vet inte hur hon kom ut från sin ”fängelse” antagligen hade hon slingrat under staketen. Skönt att hon inte skadade sig mera. Jag byggde om hennes ”inne hundgården”. Nu har den nät tag och golv.Madde var nära att dö på söndagen. Hon som har aldrig varit intresserad av elkabel, blev nu det. Hon har för tråkigt. Vi var på jakt och Linda kom till oss att ta henne ut. Madde satt på sin säng med en hel del kapelbitar. Tur att hon hade dragit los kontakt från eluttag före hon bet den sönder.

Jag flyttade henne till hallen så att kunde röra sig lite mera. Hon satt bara i buren, jag tror att hon viste att därifrån kan hon någorlunda försvara sig om andra hundarna skulle försöka komma åt henne. Så hon fick flytta tillbaka i vardagsrummet i sin lilla inhäng

Hon ska få akupunktur flera gånger till men alla viktigast är fysioterapin hemma

Tredje veckan efter operation

Madde klarar korta promenader. Inte ännu gå helt utan stöd. Men hon kan stå. Hon är på gott humör, ibland för ivrig. Hon ha så mycket energi och vill gärna göra mera som hon får.

Hon gråter när hon inte får följa med till promenader som andra mina hundar får. Det hjälper inte om jag har tagit henne ut före andra. Hundarna tänker inte det som hände 5 minut sedan, dom lever i det som händer just då.

Fjärde veckan efter operation

Madde går utan stöd. Tillsvidare dock bara på jämna ytor. Det har kommit fram en ny problem. Hennes klorna nötts mera ovanpå som under. Hon släpar klorna mot asfalten så dom nöts.

Vi testade simning i badkar. Det lyckades inte så bra. Badkar är för kort att hon skulle behöva simma och sträcka bakbenen. Hon paddlade bara med frambenen och att hon hatar vatten gör inte saken bättre.

Femte veckan efter operation

Vi kan gå längre promenader. Ca. 600 meter några gånger per dag.

Oj var glad hon var när hon fick "fika" hos Linda. Hela hunden blev bättre. Humöret påverkar säkert även fysiska kondition.

Hem fick vi låna hjärngympa, hundleksak var under plattorna man gömmer godisar. Hon fattade ganska snabbt hur ska man göra att nå dom.

Madde rör sig varje dag bättre och bättre. Hon klarar redan några trappsteg. Hon har så bråttom och glömmer ibland att bakdelen är inte samma "trim" som för. Med tiden kommer hon stabilisera sina rörelser. Hon vill leka med andra taxar och på den här veckan har hon varit ihop med en annan patient, Linnea. Linnea skadare sig på jakten så är sjukskriven några veckor. Så nu leker dom två aktiva "handikappare" hundar tillsammans.

Snart börjar det vara dags att söka ett nytt familj till Madde. Hon ska inte jaga mera, eller använd i avel, men hon behöver en familj som är aktiv annars. Så kan du erbjuda en sådan hem till henne hör av dig.

Nästan två månader efter operation

Madde är tillbaka i flocken. Så på kvällarna ligger igen fyra taxar på soffan. Lika långa promenader som andra taxarna får inte ännu följa med, men ca en kilometers rundor fixar hon fint. Tennisbollen är i bilden igen. Hon älskar apportera bollar.

Jag slutar dagboken här, om det inte händer nånting speciellt förstås.

Mitten i december Madde flyttade till Kimito. Hennes nya matte, Anci, har haft taxar redan då när jag gick grundskola.

Uppdaterad 20 november 2014