Sivut Suomeksi    På Svenska

 

 

HÄLSA

 

KLOR OCH PÄLS HÄLSA FÖRKORTNINGAR BRUKSPROV UTSTÄLLNING

 

HOME
VÄLKOMMEN
HUNDAR
NYHETER
VALPAR
VALPKULLAR
DAGBOK
TAXFAKTA
BILDER
CHAMPION

 

I detta sida finns lite om taxen sjukdomar, sjukdomarnas ärftlighet och

allment om taxens hälsovård.

Pevisa programs syfte är att bevara taxens hälsa och försöka bättra den ännu mera.

Taxar som har PRA eller HC  får ej använda i avel i Finland.

 

När du läser det här vill jag påminna dig att...

...En strävhårig tax är  frisk och långlivad

ras med få hälsoproblem.

 



FÖREBYGGANDE & VARDAGLIGT HÄLSOVÅRD


Vaccinationer:

Vaccinationen

 Hundens ålder

 Fortsättningsvis

 

 12 veckor

 16 -20 veckor

 1 års ålder

 

a)Valpsjuka, smittsam leversjukdom, parvo *

 X

  X

 X

var tredje år

b)Valpsjuka, smittsam leversjukdom, parvo och kennelhosta *

Kennelhosta (spray format)

X

 

X

varje år

Parvo *

 X

 X

 X

var tredje år

Rabies

 

 X

 X

 1-3 år **

* Valparna kan vaccineras redan i sex veckors ålder.

**=två eller tre års mellanrum beror på medicins tillverkade. Om hunden skall delta i grytprov, vaccineras den mot rabies varje år.

 

Varför vaccinera?

Att vaccinera sin hund är ett enkelt och billigt sätt att minska risken för lidande och höja hälsonivån - helt enkelt att förbättra djurskyddet. Genom vaccination kan ditt djur besparas både akut sjukdom, risk för kvarstående lidande eller nedsatta kroppsfunktioner och t.o.m. död. Det kan i vissa fall även minska risken för smittspridning till människor (t.ex. rabies och andra sjukdomar som djuren måste vara vaccinerade mot vid införsel till Sverige).

Risken för biverkningar är med dagens vacciner små. De sjukdomar vi vaccinerar mot är betydligt allvarligare. Eftersom hundar  i Norden är så väl vaccinerade är det lätt att tro att vissa sjukdomar är så gott som utrotade: så är inte fallet och om vi minskar vaccineringarna kommer vi att få se flera fall av vissa sjukdomar igen. Öppnade gränser mot andra länder innebär också ökade smittrisker så se till att ditt djur har bästa tänkbara vaccinationsskydd.

Tillbaka upp

Valpsjuka

Valpar vaccineras 2 gånger med 4 veckors intervall vid 12 och 16 veckors ålder. Igen ett år efter grundvaccinationen och därefter tredje år.

Sjukdomen orsakas av ett Morbilli virus. Viruset är spritt över hela världen. Det är släkt med människans mässlingvirus. Det är känsligt för värme och uttorkning men klarar kyla bättre. Vanligen elimineras virus av vanlig desinfektionsmedel. Virus finns i sekret från luftvägarna och sprids i luften från en smittad individ. Det kan även spridas via urin.

Ovaccinerade valpar emellan 12-16 veckors ålder drabbas mest. Inledningsvis ses ett lindrigt klart flöde från ögonen. Hunden får torrhosta vilken sedermera blir mera produktiv, det vill säga hunden hostar upp slem. Hunden blir påverkad i allmäntillståndet och slutar äta. Detta följs av kräkningar och diarré. Hunden kan dö av uttorkning men det motverkas av symtomatisk behandling med dropp. Vissa hundar får betydlig lindrigare tecken på övre luftvägsinfektion, ungefär som vid kennelhosta. Hundar med svårare sjukdom som tillfrisknar kan 1-3 veckor därefter få symtom från centrala nervsystemet. Ibland sammanfaller det dock med de initiala symtomen. Exempel på nervösa symtom kan vara kramper, vinglighet eller förlamning.

Enda behandling är understödjande behandling i form av vätsketillförsel. Vid utveckling av nervösa symtom är prognosen dålig. Ibland ordineras antibiotika mot sekundärinfektion, till exempel vid lunginflammation.

Tillbaka upp

 

Smittsam leversjukdom, HCC, Hepatitis Contagiosa Canis

Vaccineras som valpsjuka. Sjukdomen orsakas av ett adeno-virus (CAV-1). Viruset är motståndskraftigt och överlever flera månader under gynnsamma förhållanden. Det utsöndras via kroppsvätskor såsom urin. Indirekt spridning via till exempel matskålar och händer sker.
Symtom ses vanligen hos hundar yngre än ett år men ovaccinerade hundar av alla åldrar kan drabbas. Symtomen inleds med feber, ofta upp till 41 grader. Vidare ses inflammerade tonsiller tillika svalg. Hunden utvecklar en lunginflammation med hosta och förstärkta andningsljud. Akut har hunden buksmärta och leverförstoring. Kräkningar och dirarré kan förekomma. I gravare fall ses blödningar från slemhinnorna inklusive näsblod. Symtom från centrala nervsystemet kan utvecklas, såsom kramper eller koma. Då hunden börjar tillfriskna, efter cirka en vecka, ses en inflammation i hornhinnorna med ljuskänslighet och ögonflöde som följd. Hunden behandlas med vätska intravenöst och ibland även med allmän antibiotika. De flesta som insjuknar tillfrisknar spontant.

 Tillbaka upp

Parvo

Kallades förut hundpest. Ingår i alla standardvacciner. Vid särskild risk för smitta kan man vaccinera mot parvo skilt, tex i Sverige vaccineras valpar ofta vid 8 veckors ålder före leverans. Ibland kan det vara motiverat att vaccinera mot parvo årligen.

Infektionen orsakas av hundens parvovirus. Det är ett mycket smittsamt virus, som också är stabilt och som under gynnsamma förhållanden kan ligga kvar månader, ibland år, i miljön. Det påträffas till exempel på liggunderlag, burgolv och i mat-och vattenskålar.

Smittan sprids via direkt kontakt hundar emellan eller indirekt via miljön och människor. Smittämnet återfinns framförallt i avföring. Infektionen förkommer regelbundet i Sverige. Sjukdomens svårighetsgrad varierar beroende på hundens ålder och immunstatus. Valpar under 12 veckor drabbas hårdast.

Symtomen inleds med intensiva kräkningar, dessa övergår sedan i en ofta blodig diarré då virus angriper tarmcellerna. Hunden får hög feber och ett kraftigt påverkat allmäntillstånd. Tarmskador kan uppstå och i värsta fall kan de leda till döden genom blodförgiftning. Behandlingen är symtomatisk och ges i form av dropp för att återställa vätskebalansen. Ofta ges antibiotika för att förebygga blodförgiftning. Så länge som magtarmssymtomen består får hunden vara utan mat.

Klarar valpen de första tre till fyra dygnen brukar de tillfriskna. För att förebygga infektionen finns vaccin. Normalt sett rekommenderas vaccinering med ett levande vaccin första gången vid 12 veckors ålder, därefter vid ett års ålder och fortsättningsvis varje år. Om särskild infektionsrisk föreligger rekommenderas att ge första injektionen vid 6-8 veckors ålder och andra grundvaccinationen vid tolv veckors ålder. Levande vaccin innehåller virus men i en så försvagad form att det inte ger upphov till sjukdom.

 Tillbaka upp

Kennelhosta

Vaccination rekommenderas till hundar som träffar många andra hundar, t.ex. på utställning eller vid träning /tävling, samt till hundar som vistas i kennel eller på hundpensionat. Normalt sett rekommenderas vaccinering  första gången vid 12 veckors ålder, därefter vid ett års ålder och fortsättningsvis varje år

I kennelhostekomplexet ingår flera smittämnen men vanligast är parainfluensa virus och bakterien Bordetella bronchiseptica. Parainfluensa viruset är känsligt och överlever inte länge i miljön. Infektionen är vanligt förekommande och mycket smittsam. Smittan utsöndras från ett infekterat djur veckor och ibland upp till några månader efter infektion. Sjukdomen är normalt inte dödlig.

Infektionen sprids då infekterade djur hostar/snorar.

Symtomen inleds akut med torrhosta. Ofta misstolkas hostan av djurägaren som tror att något fastnat i hundens svalg. Ibland söker man för kräkningar då hunden mot slutet av attacken hostar upp slem. Hunden mår ofta ganska bra och fordrar normalt ingen behandling.

Vissa fall kompliceras med lunginflammation, hunden behöver då antibiotika och ibland vård stationärt. Ofta tillfrisknar en smittad hund spontant på cirka en vecka, det finns dock de individer som hostar under en längre tid. Vaccin finns och här rekommenderas samma rutin som vid levande vaccin mot parvoinfektion enligt ovan

 Tillbaka upp

Rabies

En rabiesinfektion leder till nervösa symtom som alltid leder till döden hos hundar.

Vaccination ges till hundar som skall används i jakt, resa eller delta i tävlingar och utställningar. Rabiesvaccin ges till hund vid 16 och 20 veckors ålder. Igen ett år efter grundvaccination och därefter vartannat år. (Hundar som deltar i grytprov vaccineras varje år)

Denna infektionssjukdom, vilken kan förebyggas genom vaccination, orsakas av ett rabdovirus som är känsligt för värme och inaktiveras av synligt eller ultraviolett ljus. Viruset bevaras i kyla. Rabiesviruset har en väldigt markerad förkärlek för nervvävnader. Dess giftighet är beroende av G-glykoprotein, en molekyl på virushöljet. Viruset överförs vanligtvis till hundar genom en skada (bett, rispor etc.) och fortplantar sig lokalt. Efter att ha fortplantat sig i en muskel sprider viruset sig genom kroppen och angriper nervsystemet. En rabiesinfektion leder till nervösa symtom som alltid leder till döden hos hundar.

 Tillbaka upp


ÖGÖNLYSNING

Hos flera raser förekommer ärftliga ögonsjukdomar som i värsta fall kan leda till att hunden drabbas av blindhet. Då de flesta av dessa ögonsjukdomar inte går att behandla när de väl har uppstått är det viktigt att man försöker minska förekomsten av sjukdomarna genom ett noggrant avelsarbete. För att förhindra att ögonsjukdomar förs vidare är det därför viktigt att hundarnas ögon undersöks så att man i möjligaste mån endast använder friska hundar i avelsarbetet.

Hur går en ögonlysning till?

När man kommer till veterinär får hunden el katten pupillvidgande ögondroppar – ca 15-20 min före undersökningen. Anledningen till detta är att man då få möjlighet att se så mycket som möjligt av ögats inre delar. Vid undersökningen använder veterinären ett sk oftalmoskop för att kunna se ögonbotten och näthinnan ordentligt. En sk spaltlampa används för att inspektera ögats främre delar, som t ex linsen.

Själva undersökningen är helt smärtfri och på de flesta hundar och katter går det utmärkt att genomföra undersökningen utan lugnande medel. Resultatet av undersökningen erhåller man som djurägare direkt efter undersökningen och resultatet registreras sedan även hos SKL/FKL

Tillbaka upp


Sjukhund:

 

Din  hund kan vara sjuk om den:

 

• inte vill äta eller dricka
• plötsligt går ner eller upp i vikt
• kissar mer/mindre än normalt
• har diarré
• drabbas av kräkningar under en längre period
• inte orkar leka eller springa
• kliar onormalt mycket sina öron
• får matt päls
• dreglar mer än normalt

Tillbaka upp

 

Har hunden feber

 

Hundens normala kroppstemperatur är 38,5-39°C. Ta temperaturen redan då när hunden är frisk. Det är viktigt att veta den normala tempen, om hunden blir sjuk. Använda gärna digital febertermometer. Du kan smörja lite vaselin på mätaren, så gå det lättare att sätta in den i analöppningen. (ca: 2 cm djupt in.) Håll den lite snett. Prata med hunden att den håller sig lugn.

Tillbaka upp

 

Diarré

 

De flesta hundar drabbas någon gång av lös mage eller diarré. Det är väldigt vanligt och kan bero på flera saker: fel foder eller foderbyte, dåligt/gammalt foder, parasiter, allergi eller en bakterie- eller virusinfektion. Vanligtvis handlar det om ett ganska harmlöst virus, något som valpen ätit eller ett plötsligt foderbyte som orsakat obalans i magen. Om din hund får diarré kan du behandla den med hjälp av fasta, vätskebehandling, stoppande medel och antibiotika. Men prata alltid med veterinären om diarrén håller i sig i mer än ett dygn. Långvarig diarré hos liten valp är alltid alvarligt! (Valpen torkar ut.)
När din hund börjar bli bättre igen bör du ge den dietkost under några dagar – till exempel ris kokt i buljong. När diarrén upphör kan du återigen ge den helfoder som du gradvis blandar med kokt ris.
 

Tillbaka upp

 

Analsäcksinflamation

 

Analsäckar, vad är det?
Säkert är det många djurägare som inte hört talas om att deras hund eller katt har analsäckar. Men det har de. Som namnet antyder sitter de nära analöppningen. Där avger de en kraftigt illaluktande vätska när djuret blir skrämt. Även vid andra tillfällen kan hunden eller katten tömma ut innehåll från sina analsäckar, som t.ex. när de bajsar. En liten dusch med dofter som liksom ger en personlig prägel på högen. Ett visitkort kan man säga.

Skrämmer fiender
Den viktigaste funktionen är förmodligen ändå den att skrämma fiender. En teknik som skunken har förfinat. Jag vet inte om skunkens doftämnen påminner om de som hunden och katten avger men illa luktar det. Något åt rutten fisk kan man väl säga. Riktigt äckligt, även om man är människa.

Gulaktig illaluktande vätska
När de här körtlarna fungerar normalt så producerar de en lättflytande gulaktig vätska. Vätskan har lätt att komma ut genom de små öppningar som finns på ömse sidor om analöppningen. Tänk dig analöppningen som en klocka. Då sitter öppningarna klockan 3 och klockan 9, en på varje sida. Behållarna eller säckarna, som varierar i storlek beroende på hur fyllda de är, sitter lite vid sidan om och nedanför mynningarna. En del hundar har små analsäckar och en del har ganska stora. Om analsäckarna blir ordentligt fyllda så känns det obehagligt och till och med smärtsamt för djuret.

Obehagligt fyllda
Uppenbarligen så töms inte alla analsäckar som de skall. Vi ser ofta, men inte alltid, en avvikande konsistens på innehållet när hunden har problem. Analsäckssekretet är då krämigt eller till och med torrt, istället för lättflytande som det normalt är.

När hunden upplever obehag av sina analsäckar så försöker den komma åt problemet.

Kasa på rumpan
Om man är hund och det irriterar där bak så kan man hitta på att ”kasa på rumpan”. Genom att sitta på en lagom rivig matta, dra sig fram med frambenen och sträcka ut bakbenen framåt, så uppnår man en viss lindring. Genom att göra så här lyckas några också tömma ut en del innehåll från analsäckarna, vilket husse eller matte enkelt konstaterar med sitt luktsinne. Vanligt är också att hunden slickar sig intensivt där bak när den har problem.

Är irritationen stor och ihållande kan en del hundar börja tugga sig eller slicka intensivt på huden i angränsande områden. Får vi in en hund på kliniken som tuggat upp sår vid svansroten eller på höfterna så kontrollerar vi analsäckarna. Det är en vanlig orsak till ett sådant beteende.

Inflammerade analsäckar
Steget värre än fyllda analsäckar är inflammerade analsäckar. Det gör säkert väldigt ont. Till skillnad från de fyllda analsäckarna är detta ett problem som kommer akut. Plötsligt får hunden en öm och svullen analsäck. Innehållet i analsäcken är ofta blodigt och det är smärtsamt för hunden när vi tömmer ut innehållet genom att klämma på analsäcken. I det läget räcker det inte att tömma den inflammerade analsäcken. Man vill få den riktigt ren och spolar därför ur analsäcken med ett desinfektionsmedel. Ibland gör man det upprepade gånger. Veterinären ordinerar dessutom antibiotika som hunden skall äta under en kortare eller längre period. Genom att kontrollera att svullnad och ömhet försvunnit samt att innehållet normaliserats eller slutat vara blodigt eller varigt, kan veterinären bestämma när antibiotikakuren kan avslutas. Ibland kan infektionen vara svår att komma åt och behandlingen måste då pågå under flera veckor med upprepade urspolningar under tiden.

Analsäcksböld
Den värsta formen av analsäcksinflammationer leder till att hela området runt analsäcken blir inflammerat och så småningom öppnar sig som en böld.

Hunden har då väldigt ont och måste som regel drogas för att det skall vara möjligt, och rimligt med tanke på smärtan, att behandla genom spolning. Inte sällan kommer ägaren med hunden till oss innan bölden har öppnat sig. För att påskynda läkningsprocessen skär vi då ofta hål på bölden och släpper ut blodblandat var. Även här är det antibiotika och urspolning av analsäcken som är behandlingen. När hunden har sådan smärta och inflammation så ordinerar veterinären vanligen även ett antiinflammatoriskt medel som hunden får under den värsta tiden, ca en vecka till tio dagar. Och även i detta fallet är det viktigt att följa upp med en kontroll så att man vet att inflammationen och infektionen lagt sig innan man avslutar behandlingen.

Operation
En del hundar får upprepade analsäcksinflammationer med ofta återkommande problem. Det kan då vara en lösning att operera bort analsäckarna. Operationen är, på de flesta hundar, inte särskilt komplicerad även om den kräver stor noggrannhet. Har hunden däremot flera gånger fått fistlar eller bölder vid analsäckarna så kan det vara besvärligt att få bort all körtelvävnad vid operationen. Om det finns körtelvävnad kvar som producerar analsäckssekret men inte har någon utförsgång så blir det naturligtvis nya och värre problem. Fistlar och inflammationer kan då komma tillbaka i området. Detta är dock inte vanligt och som regel lyckas man få bort all analsäcksvävnad vid operationen.

Tömmas
Det går inte att förebygga inflammationer i analsäckarna. Däremot kan man regelbundet tömma analsäckarna på hundar som inte lyckas tömma dem själva. På så vis får de inte besvär av att de spänner och irriterar. Hundar som inte har några bekymmer med sina analsäckar behöver man inte hålla på att tömma.

Håll koll
Kasar din hund på rumpan eller tuggar eller slickar sig där bak så är det möjligt att den har problem av sina analsäckar. Om det håller i sig och inte bara sker någon enstaka gång så kan det vara lämpligt att låta en veterinär kolla analsäckarna.

Människor har inga analsäckar och det skall vi vara glada för. Men hundar har å andra sidan inte hemorrojder.

Tillbaka upp

 

Öroninflammation

 

Öroninflammation är en av de vanliga orsakerna till att en hund måste besöka veterinär. Inflammationen uppstår lätt eftersom hörselgången är lång, vinklad och ofta dåligt ventilerad. Det blir alltså en instängd, varm och fuktig miljö, som gynnar bakterie- och svamptillväxt. Hundar med ståndöron har mer luftväxling i hörselgångarna, men de har lättare att få in vatten eller skräp i öronen, som kan orsaka inflammation.

Normalt bildas det små mängder vax i örat. Det är en del av fösvaret mot infektioner och ska inte tas bort i onödan. Om det blir lite mer än vanligt eller om hunden får skräp i öronen, när den exempelvis gräver, måste man göra rent försiktigt.

Det vanligaste tecknet på öroninflammation är att hunden kliar på eller bakom örat eller skakar mycket på huvudet. Ibland kan den också gå med huvudet lutande åt ena sidan. Nästan alltid uppstår en ökad sekretbildning i örat. Det kan vara mörkbrunt ganska torrt vax eller mer fuktigt/smetigt. Ibland är sekretet gult varliknande och då ofta mycket illaluktande.

Om man upptäcker en örononflammation tidigt, kan det bli bra genom att man rengör dagligen och luftar örat. Oftast har inflammationen dock pågått en tid, när man upptäcker den. Då krävs undersökning och behandling av veterinär, för att den skall läka ut.

A och O vid behandlingen är att få hörselgångarna rena. Oftast är det en ökad produktion av öronvax, som måste petas ur regelbundet. Ofta samlas vax och inflammationsprodukter i den inre horisontella delen av hörselgången. Detta går inte att peta bort utan måste spolas bort. Det görs på kliniken sedan hunden lugnats eller sövts. Därefter får ägaren behandla hunden hemma med rengöring och örondroppar, ibland även antibiotika att äta. Vi vill alltid kontrollera öronen efter behandlingen. Ganska ofta krävs mer än en spolning innan inflammationen har läkt ut helt.

En hund som har haft en ordentligt öroninflammation, har ofta lätt att få tillbaks den. En sådan hund bör tittas i öronen regelbundet. I vissa besvärliga fall kan man behöva rengöra öronen regelbundet med speciell rengöringsvätska. Detta ska man dock inte göra rutinmässigt på en hund, som inte har haft öronbesvär tidigare

Tillbaka upp

 

Giftigt för hundar att äta:

• Alla former av medicin – även p-piller, huvudvärks- och sömntabletter

• Kylvätska

• Xylitol (redan små mängder är livsfarligt för hunden)
• Elkablar (Även såna som kan grävas upp från marken utomhus.)
• Julrosor, hyacinter och alla andra växter med vit saft i stjälken
• Lök av alla typer (med undantag för vitlök)
• Avokado
• Russin
• Choklad – såvida det inte är choklad som är speciellt framställd för hundar.
• Råttgift Kylarvätska (som hundar kan tycka om eftersom det smakar sött)
• Alla typer av kemikalier – även rengörings- och tvättmedel

 

Tillbaka upp


VÅRD:

 

 

Klippning av klor

Du ska klippa eller fila klorna på din hund varje vecka för att nerven i klorna inte ska bli för lång. Blir klorna för långa kan hunden inte stå ordentligt på ett hårt underlag – och det är både obehagligt och skadligt för den. Du ska köpa en speciell tång/sax att klippa klorna med. Många hundägare struntar i att klippa klorna på sin hund eftersom den ofta blir orolig under själva klippningen. Men det är lättare att klippa klorna på din hund medan den är valp eftersom man då tydligare kan se var klon går över i nerven.
Om du inte vill klippa klorna på din valp kan du köpa en vanlig fotfil i sandpapper och i stället fila klorna. Då minskar också risken för att du klipper hål på ett blodkärl. Om du inte är van att klippa klorna, i första gånger klipp när valpen är tröt, då gå det enklare.

 Mera på sidan Klor och päls

 

Tillbaka upp

 

Avmaskning:

Du skall avmaska valpen vid ca 11 veckors ålder strax före sin första vaccination

Det räcker att avmaska hunden två gånger per år, om man inte har upptäckt maskar i avförningen efter avmaskningen. Om du upptäcker maskar, avmaska på nytt efter 11-14 dygn från första avmaskningen, så kan du vara säker på att alla maskar är borta.

Om hunden har maskar är följande symtom typiska: Hunden kräks och hostar. Om hunden har maskar i en lång tid, mistar pälsen sin glansighet och hunden blir mager. I första stadium finns det ägg i lungorna, sen utvecklas äggen till larver som flyttar sig upp mot hundens halsstrupe. Larverna lever vidare i hundens tarmsystem. I regel upptäcker man att hunden har haft maskar först efter avmaskningen.

Regelbunden avmaskning håller maskarna borta!

Tillbaka upp

 

Pälsvård

Taxens päls behöver inte så speciellt mycket vård. Borsta gärna hunden då och då och se efter att hunden inte har fästingar eller sår.

Strävhåriga taxar trimmas i regel två gånger per år. Du ska inte tvätta tax före trimning eller utställning. (Jag trimmar lite då och då så att pälsen aldrig blir väldigt lång.)

Man rycker bort den långa pälsen medhårs med fingrarna och lämnar skägg och ögonbryn kvar. (Jag putsar även dom) Ändvänd inte trimningsknivar eller sax, om du inte är van!

Om du inte vill lära dig att trimma din tax själv, finns det professionella hundtrimmare.

 Mera på sidan Klor och päls

 

Tillbaka upp


 

PEVISA PROGRAM

Finska kennelklubbens bekämpningsprogrammet för ärftliga sjukdomar. Nuvarande Pevisa program för tax är giltig till 31.12.2008. Normal storlek strävhårig tax får ej används i avel om den har PRA eller HC (titta ögonsjukdomar).


 

OM  ÄRFTLIGHET

 

Recessiv arvsgång:

Båda föräldrarna måste ha sjukdomsanlaget för att sjukdomen skall bryta ut hos avkomman. Statistiskt blir 25% av avkomman sjuk, 50% blir anlagsbärare och 25% blir fria från anlaget.

Tillbaka upp

Dominant arvsgång:

Sjukdomen kommer/ärvs ner nästan alltid från enbart en av föräldrarna. Vid s.k. ”ofullständig penetrans” har individen ärvt sjukdomsanlaget, men blir inte sjuk. Den är dock bärare av sjukdomsanlaget, och för det vidare till sin avkomma - som kan få sjukdomen. Vid dominant arvsgång blir statistiskt ca.50% av avkomman sjuk. Är penetransen ofullständig blir en del av dessa inte sjuka utan tysta anlagsbärare.

Tillbaka upp

Polygen arvsgång:

Flera gener orsakar att en viss sjukdom bryter ut.

Tillbaka upp


 

SJUKDOMAR SOM FÖREKOMMER 

HOS TAX


Ögonsjukdomar:

 

PRA, progressiv retinal atrofi

PRA är en ärftlig, recessiv sjukdom, vilket innebär att en hund kan vara kliniskt frisk men bära på anlaget i sina gener. PRA uppkommer endast om hunden har fått anlaget från båda föräldrarna. PRA gör att syncellerna i näthinnan förtvinar. I början blir hunden ”nattblind” för att senare helt mista sin synförmåga. (Kliniska symtom vid ca 2-4 års ålder.) I Finland tax får ej används i avel om den har PRA. (I Sverige får ej använda sjuka hundar, deras föräldar eller evt. avkommor till hunden. Rekommenderar även att undvik också hundar med minst 50% risk att vara anlagsbärare!)

Tillbaka upp

HC, katarakt, ”gråstarr”

Gör linsen grumlig. Är ärftligt, men man vet inte exakt vilket sätt. Förekommer olika "varianter". Tax som har HC/Katarakt får ej används i avel i Finland, i Sverige ingen hinder. Vissa varianter kan leda  till totalt blindhet. Bryter ut oftast före 4 års ålder. Man kan säga att total katarakt hos ung hund är inte samma sak som ålderdoms katarakt hos en gammal hund.

koder i Sverige: Katarakt: bakre polär, total, främre y-söm, övrig partiell

koder i Finland: HC: mykiön muiden osien kaihi huomattava , mykiön muiden osien kaihi lievä, posterior polaarinen kaihi  laaja-alainen, posterior polaarinen kaihi lievä pistemäinen, posterior polaarinen kaihi selvä kolmiomainen, totaalisesti samentunut mykiö todettu

Tillbaka upp

RD, retinal dysplasi, utvecklingsrubbning i näthinnan

RD är en ärftligt, recessiv sjukdom, som kan konstateras redan hos valpar. RD uppträder i varierande former. Nätthinnan lossnar helt (totalt blindhet)/lossnar på flera ställen/lossnar som smala veck (mest den här typen hos tax). Koder i Sverige: RD fokal

Tillbaka upp

Retinopati

Med retinopati menas en sjukdom i näthinnan med symtom som inte passar in på någon annan diagnos (exempelvis PRA, retinal dysplasi). Dessa kan se ut på många olika sätt. Att sjukdomen betraktas som "sannolikt ej ärftlig" betyder att den troligen förvärvats på annat sätt än genom arv. Det betyder att den inte är något avelshinder, kan förekommit efter ögoninflammation etc.  Diagnosen kanske kan komma att ändras i framtiden, bedömningarna vid ögonlysning gäller ju vanligen bara för ett år åt gången.

Tillbaka upp

PHTVL/PHPV

PHTVL/PHPV är en förkortning av ordet persisterande (egentligen "framhärdande") i kombination med de latinska namnen på olika strukturer som normalt sörjer för ögats blodförsörjning under tidiga fosterlivet och på den primitiva glaskroppen som finns i ögat under fosterutvecklingen. Om stora rester av dessa finns kvar senare i livet kan de ge mer eller mindre allvarliga problem beroende på sin storlek.

Grad 0 = normal.

Grad 1 = fläckar på linsens baksida och påverkar inte synen.

Grad 2 = ger ofta katarakt som följdsjukdom.

Grad 3-6 = ger mer allvarliga förändringar.

Tillbaka upp

Distichiasis, felställda ögonlockshår

Är ärftligt och möjligen dominant. De felställda ögonlockshåren sitter som en inåtväxande andra rad innanför de normala ögonhåren. För det mesta sitter de felställda håren på övre ögonlocket och kan inte observeras utifrån. Håret måste avläggas operativ men kommer ofta igen.

Tillbaka upp

Corneadermoid, onormalt hårväxt på horhinnan

Hårig vävnad växer på hornhinnan. Besvärar ögat, opereras.

Tillbaka upp

PPM (Persistent Pupillary Membrane)

Innebär att det blir kvarstående rester av den hinna som täcker ögat hos alla nyfödda valpar och som ska försvinna vid ca 14 dagar.

Tillbaka upp


Övriga sjukdomar hos tax:

 

Diskprolaps, ”taxförlaming”

Är allmänt förekommande hos kortbeniga raser. Sjukdomstillståndet uppkommer när det vid mekaniska påfrestningar uppstår sprickor i det förkalkade och degenererade höljet och den gelatinösa delen av disken pressas ut. Hunden får förlamningssymptom av varierande svårighetsgrad. Hunden blir rörelsehämmad och kontroll över tarm och blåsa kan försvåras. Smärta och stelhet hör också in i bilden. Ett diskbråck skall alltid skötas av en veterinär.

Tillbaka upp

 

Acanthòsis nigricans, ”elefanthud”, ”negereksem”

Sjukdomen förekommer endast hos tax. Man känner inte till orsaken men man anser att sjukdomen är ärftligt. Sjukdomen börjar vid tidig ålder, redan under ett år.

Huden är till en början röd och förtjockad men blir snart svartpigmenterad, hårlös och veckad som på en elefant. (börjar i armhålorna och sprider sig till ljumsken och insidan av öronen, sprider sig vidare till buken, halsen och flankerna.)

Sjukdomen är obotligt men spridningen kan minskas. Eksemet förorsakar inte smärta.

Tillbaka upp

 

Epilepsi

Med epilepsi menas en sjukdom som karakteriseras av återkommande epileptiska anfall; kortvariga och plötsligt insättande, onormala urladdningar i hjärnan. Anfallen kan yttra sig som kramper i hela eller bara vissa delar av kroppen och olika grad av förändrat medvetande samt som olika beteenderubbningar. Den vanligaste anfallsformen är så kallade generaliserade anfall med kramper i hela kroppen och medvetslöshet

Tillbaka upp.

 

Cushings

Cushings sjukdom är en hormonell ämnesomsättningssjukdom som leder till förhöjd produktion av kroppseget kortison i patientens binjurar. Sjukdomen förekommer främst på hund men kan i sällsynta fall även drabba äldre katter. I de flesta fall producerar binjurarna mer kortison på grund av att det i hjärnan produceras ett överskott av ACTH-hormon i tallkottskörteln. Hormonet stimulerar i sin tur binjurarna med ökade kortisonnivåer i kroppen som följd. Detta resulterar i bl a ökad törst, ökad aptit, symmetriskt håravfall (framförallt rygg), hudförändringar som t ex ökad pigmentering samt ökad bukighet på grund av fettansamling i bukhålan.Det  finns effektiv behandling med få biverkningar, men den är dyr.

Tillbaka upp

 

Diabetes mellitus (sockersjuka)

är en vanlig sjukdom hos både människor, hundar och katter. Vid diabetes tar cellerna i kroppen inte upp det socker (glukos) som finns i blodet. Cellerna får energibrist och sockerhalten i blodet blir förhöjd eftersom inte cellerna tar upp sockret som de ska.

När blodsockernivån går upp över en viss gräns (10-12 mmol/L hos hundar) så passerar socker ut i urinen. Patienten börjar då få en större urinmängd och blir törstig. Eftersom det blir en energibrist i cellerna börjar fett och muskler brytas ned. I ett sent skede av sjukdomen är de drabbade individerna magra och trötta.Orsakerna till diabetes varierar även om symtomen kan vara identiska.

För att blodsocker skall kunna tas upp i cellerna krävs att en signalsubstans som heter insulin binder till en mottagare (receptor) på cellen. Hos vissa diabetiker är det fel på insulinproduktionen och hos vissa hundar är det fel på sättet insulin binder till mottagarcellen.
Det är Din veterinär som bestämmer vilken behandling Din hund ska ha. Hundar med diabetes skall insulinbehandlas eftersom de oftast har en insulinbrist. En diabetesbehandling ställer krav på både ägare och hund vad gäller hundens livsstil och regelbundenhet. Ibland känns dessa krav för stora och djurägaren väljer tillsammans med veterinären att avliva hunden

Tillbaka upp

 

Kronisk hjärtklaffsdegeneration (försvagade klaffar) eller endokardos

är den vanligaste hjärtsjukdomen hos hund. Den förekommer oftast hos små till medelstora hundraser men även hos större raser. Vanligtvis drabbas äldre hundar av sjukdomen, och något oftare hanhundar.

Många gånger uppträder sjukdomen från fyra till fem års ålder. Sjukdomen är vanligare inom vissa hundraser, som till exempel cavalier king charles spaniel, tax och pudel. Det är idag inte känt vad som orsakar klaffskadorna. Ärftliga faktorer ligger bakom hundens anlag att utveckla klaffskador. Sjukdomens
nedärvning följer dock inte det mönster som kan ses vid så kallad enkel recessiv eller enkel dominant nedärvning

Symtom och diagnos Kronisk hjärtklaffsdegeneration är en uttalat kronisk sjukdom. Den utvecklas vanligtvis hos medelålders till gamla hundar under en lång tid. Ofta tar det flera år för skadorna på klaffarna att bli så allvarliga att hunden visar sjukdomstecken, det vill säga hjärtsvikt. Vanliga tecken på hjärtsvikt hos hundar med kronisk hjärtklaffsdegeneration är trötthet, hosta, andnöd och nedsatt aptit. Dessa symtom kan även vara orsakade av en rad andra sjukdomar. För att ställa diagnos krävs det därför en mer grundlig veterinärundersökning, där röntgenundersökning av bröstkorgen helst ingår. Symtomen från andningsorganen orsakas av att vätska samlas i lungorna, vilket kan påvisas med hjälp av röntgenundersökning. Behandling Med rätt behandling kan hunden leva ett bra hundliv, ibland upp till två till tre år efter de första symtomen. Kronisk hjärtklaffsdegeneration har därför en god prognos i jämförelse med många andra hjärtsjukdomar hos hund.

 Tillbaka upp

 

Kroksvans (sammanväxta kotkroppar, "svansknick")

Kroksvans är en missbildning mellan två svanskotor som leder till att de, på de ställen där de normalt ledar mot varandra, är hopväxta i förskjutet läge. En eller flera av lederna i svansen kan vara defekta.

Som kroksvans betecknas även i svensk kynologi (om än oegentligt) hopväxta kotor utan vinkel eller förskjutning. Denna förändring ses speciellt inom taxraserna. Defekten kan sitta var som helt på svansen. Bäckenet och ryggkotorna är normala. Kroksvans förekommer i Tyskland hos de olika hårlagstyperna enligt följande: 2.21 proc. av långhåren, 0.93 proc. av korthåren och 0.56 proc. av strävhåren. När defekta djur stoppades från avel höll sig frekvensen konstant under 1970-talet. Arvsgången ansågs vara autosomalt recessiv.

Vid hög frekvens av grava svansfel bör man överväga att ta föräldradjuren ur avel och även avla sparsamt på defekta valpars kullsyskon. Inom flera raser avstår man också från avel på hundar med minsta tecken på kroksvans även om defekten bara kan upptäckas vid skicklig palpation av kotorna. I ett antal raser betraktas skruvsvans, den mest extrema formen av kroksvans, som normal och önskvärd.

Skador på svansen kan ge förändringar som påminner om kroksvans. Detta är dock mycket ovanligt. Vid röntgenundersökning kan man oftast avgöra om en kroksvans är medfödd eller förvärvad.

Tillbaka upp


Sidans källor: FTK/SML, FKK,SKL, STK, SKK, SLU, Agria.se, Blixbo Klinik och Kennel AB

www.playadelbergs.fi.
phone: +358 405 294 391    e-mail: info(at)playadelbergs.fi
Bergövägen 968, AX-22220 Emkarby, Åland / Långholmen, KIMITO FINLAND

       Copyright © All Rights Reserved. - KENNEL PLAYADEL BERGS